Idag trodde jag att jag hade världens dåligaste kondition. På riktigt.
Eftersom jag haft lite feber och sprängande huvudvärk orkade jag
inte cykla till körskolan för att plugga teori. Frågorna hade inte fastnat.
Men jag ville inte sitta inne hemma när det var 20 grader varmt, så
jag bestämde mig för att cykla till jobbet. Där måste jag också göra tester,
innan jag blir assistent. Jag satte mig på cykeln med höga förväntningar
att huvudvärken skulle försvinna utav den friska luften. Jag skulle fira
med en lyxshake eftersom jag faktiskt cyklade till jobbet. Men så blev
det inte. Halvvägs var jag död. Kunde knappt andas och jag kunde inte
cykla uppför den enkla uppförsbacken. Jag var tvungen att gå av cykeln.
Jag gick en stund men det blev inte bättre, så jag sa till mig själv:
- Fyfan vad pinsamt Polly. Fan va dålig du är. Du kan inte ens cykla till jobbet
som är knappt 3km bort..

Och sen vände jag om och skrek inombords: Fan va dålig jag är.

Jag kämpade att cykla hem, tog omvägar för att slippa uppförsbackar.
Men tillslut kom jag till en endå och när jag började dra cykeln gående
kände jag det. Cykeljäveln bromsade av sig självt!

Jag var inte så dålig som jag trodde. Jag hade cyklat med en cykel som
ständigt bromsade. Fan vad glad jag blev. Så glad att jag kan dela med
mig denna historia som kunde varit den pinsammaste någonsin.

Pappa fixade cykeln när han kom hem och nu rullar den galant.
Kanske tar jag cykeln på ett nytt äventyr imorgon.