Jag vet inte om dethär är en så stor grej, men brevet jag fick gjorde att det lät så.
Landstinget håller på att ändra blodsockermätar-uthämtningar och andra grejer inom diabetesmedicin. Du måste nu skicka efter för att få stickor till din mätare och nålar till din spruta o.s.v. Många mätare, de vanligaste, kommer inom kort även utgå just för att Staten anser att de är för dyra.

Citat av brevet jag fick.
"Diabetikerna och diabetessjuksköterskorna i Stockholm känner en stor oro för konsekvenserna av den upphandling av blodsockermätare och teststickor som landstinget just nu genomför. Mer än 50 000 personer med diabetes kan tvingas att byta blodsockermätare samtidigt som konstnaderna frö diabetesvården riskerar att öka. Upphandlingen visar tydligt att landstinget saknar en helhetssyn på diabetesvården och inte bryr sig om hur patienten påverkas. Konsekvenserna av upphandlinegn är ett enormt slöseri med vårdresurser.

Diabetes är en folksjukdom som drabbar allt fler. 350 000 svenskar har idag sjukdomen och av dessa lever nästan 100 000 i Stockholms län. En person med diabetes kan behöva kontrollera sitt blodsocker flera gånger om dagen. Det är en del i den egenvård som är så viktig för att skjuta upp eller undvika vanliga komplikationer som nedsatt syn, i värsta fall blindhet, amputation samt hjärt- och kärlsjukdomar. Just därför är det viktigt att diabetikern har en blodsockermätare som han eller hon känner sig bekväm med och inte den som har de billigaste mätstickorna. När upphandlingen till våren är avslutad kan över 50 000 personer med diabetes i Stockholm mot sin vilja tvingas byta blodsockermätare. Risken finns då att hälsan försämras för ett stort antal personer."

Ni tänker kanske att dehär är inte alls är en big deal, att vår medicin bara tar massa pengar ifrån staten. Men att göra denhär utgången av blodsockermätare tar minst lika mycke kostnad, om inte mer, än om man skulle behålla som det är just nu.

"I Stockholms läns landsting är det tydligt att det är pengarna som styr medan patienternas behov kommer i andra hand. Men landstinget tycks sakna helhetssyn på diabetesvården är det stora kostnader som inte finns med i beräkningarna. En stor kostnad är att utbilda patienterna på de nya mätarna. DEt tar i genomsnitt en halvtimme att lära ut hur en mätare fungerar. Det innebär att diabetessjuksköterskorna i Stockholms läns landsting under 2008 måste ägna minst 25 000 timmar av sin arbetstid till att lära ut hur de nya mätarna ska användas. Det motsvarar lågt räknat 14 heltidsanställda diabetessjuksköterskor eller ökande kostnader på cirka åtta miljoner kronor. Eftersom mätarna ska bytas ut under kort tid kan det komma att behövas uppemot 150 sköterskor som under en dryg månad utbildar patienterna. Dett är inget annat än ett enormt slöseri med värdefull kompetens och tid som istället kunde användas till diabetesvård och förebyggande arbete.

Till kostnaderna för utbildning av patienterna på de nya mätarna ska läggas miljökostnaderna för att hantera de väl fungerande mätare som ska bytas ut. En blodsockermätare innehållet ett eller två batterier som måste återvinnas. Det rör sig alltså om upp till 100 000 batterier som ska tas omhand. Dessutom räknas blodsockermätare som riskavfall och måste därför hanteras som sådant med de konstnader som de medför."

Landstinget tänker bara på pengar och ska dom tänka på pengar kan dom väl endå tänka från alla håll? Och människors hälsa och behov. Jag tycker synd om de diabetiker som härefter måste byta sin apparat som styr deras dag, behov, tillgång och liv. Jag tycker även synd om diabetesvården som får ta smällen från alla upprörda diabetiker. Jag har själv ingen svår diabetes men hade förr och därefter fick jag försämrad syn. Hade jag haft en blodsockermätare som jag inte kunde hantera rätt hade jag kanske varit blind nu för då hade jag inte vetat hur jag skulle göra. Hur mycket jag fick äta och när jag fick äta och därfefter, hur många enheter jag fick ta i sprutan för att det skulle bli ett bra resultat för min kropp under dagen. Blodsockermätarna och sprutorna är en del av vår, diabetikernas, vardag. De jag mest tycker synd om är nog de som jobbar med dehär i landstinget eftersom de bara bryr sig om pengar, inte människors hälsa. Det är en stor grupp det handlar om, så jag förstår inte hur de kan va blinda över detta.
Vi får väl se hur framtiden ser ut.

Allt jag kan göra nu är att be för oss alla att det snart, snart kommer ett botemedel för denna hemska sjukdom som ger hemska konsekvenser. //Polly